Det ljusnar vid himmelens fäste,
det bräcker, det dagas till vår,
och fågeln börjar bygga sitt näste,
det spritter i buskar och snår.
Ur bojorna sig löser naturen,
och män’skorna trängta och djuren.

Och bäckarne frigjorda flyga
från bergen i klingande lopp,
och sippan den väna, den blyga,
slår ögat mot himmelen opp.
Fåglarna jubla och sjunga
och frigjorda böljorna gunga.

Så, som det spirar i naturen,
och så, som där dagas till vår,
så också, af trängtan framburen,
en vårvind bland trälarne går.
Väl vintern var lång och förfärlig,
men nu lyser vårsolen härlig.

Och fanorna vaja så röda
i solens förgyllande glöd,
förbrödringens känslor de löda
en kedja mot träldom och nöd.
Frihetens vårvindar susa

Och tågen sig ringla så långa,
längs fälten mot skogarnes bryn.
Se, mödornas härskaror gånga
att svärja sin ed under skyn!
De svärja att ingen skall svika,
att ingen ur kampen skall vika.

Så växer bland fåglarnes nästen
en okuflig frihetens makt,
att nedstörta klassväldets fästen
och bilda kring rättvisan vakt.
Mot våren vi jublande tåga
från vinterns och träldomens plåga.